Han heter Bertold Blom och allt har gått åt helvete. Han har förlorat sitt mäklarjobb och hans vackra hustru har gjort sig av med honom. Nu sover han på en madrass på golvet i ett evakuerat kontor. Men en dag får han upp ett spår. På restaurang Blå porten råkar han läsa en novell i en veckotidning av en författarinna som heter Ariadne Sandrini och håren reser sig på kroppen - hon berättar nämligen samma historia om hur han blev till som han hört av sin mamma. Han skaffar sig författarinnans böcker och i flera av dem tycker han sig ana närvaron av den pappa han aldrig träffat. Spåret leder honom till Ariadnes agent i Köpenhamn och vidare till Rhodos där hon lär vistas. Och på vägen dit träffar han en kvinna ... Ariadnes spår består alltså dels av berättelsen om Bertold Blom, dels av de noveller och romankapitel ur Ariadne Sandrinis rika produktion som Bertold läser. Man kan säga att det Seeberg gör är en lek med den s k populärlitteraturen, men det är en allvarlig lek - Ariadne Sandrinis berättelser är gjorda med lust och respekt, och de gestaltar flera av romanens centrala teman. Kanske vill Seeberg säga att gränsen mellan finkulturen och populärkulturen är konstlad och att populärkulturen ofta rymmer viktiga insikter. Men trots sin sinnrika flätning är Seebergs roman en berättelse, och ett härligt läsäventyr - den är en av de där romanerna vars slut absolut inte får avslöjas i förväg. Den har drag både av pikareskroman och utvecklingsroman, och är en spännande och överraskande berättelse om en man som söker sitt ursprung och hittar fram till ett liv han inte kunde föreställa sig. Och så är den en lovsång till den sinnliga kärleken.