En kvinnlig poet mitt i livet skriver en bok om att som nittonåring arbeta som au pair i Wien och bli förälskad i sin tysklärare. En ungdomlig pinsamhet, ett ingenting i livets flöde? Eller? Samma kvinna återvänder genom åren gång på gång till Wien hon läser filosofi, blir översättare, skriver poesi och reportageböcker, gifter sig och får barn, men uppehåller sig hela tiden i tanken kring en plats, den plats i Wien där allting skedde eller inte skedde. Vad är det som gör att vissa händelser påverkar oss på djupet, blir nycklar till vår förståelse av oss själva och omvärlden? Au pair är en memoar om besatthet. Cecilia Hansson går i närkamp med ett liv tills någonting äntligen ger vika. Det handlar om förhållandet mellan misslyckande, längtan och kreativitet, om att bli sig själv och att bli konstnär. Som 42-åring är Cecilia åter i Wien och sitter i samma korridor som när hon var nitton. En man i solglasögon. Är det han? Och har vi inte lärt oss av böcker som I Love Dick att en inställd kärlekshistoria också är en kärlekshistoria?