”Detta svåra och egentligen alltjämt ofattbara gick inte att förstå i stunden, det måste först läggas bakom oss timme för timme, år för år. Men nu är det dags! Jag känner det fast pennan darrar. Tre år av vårt gemensamma liv har gått ifrån mig. Jag var där och ändå inte där, såg och hörde men förstod ingenting. Mitt jag låg medvetslöst och i dess ställe kom en robot som gjorde allt som måste göras, men utan barmhärtighet. Andå kämpade den stackars bakbundna kärleken oavbrutet för att komma loss. Vi såg och hörde den, vi sträckte oss efter den och gång på gång hugsvalade den oss när vi var nära att gå under. Det är också kärleken som driver mig att övervinna det som skilde oss åt. För att förstå.” Erik Hjalmar Linder och Ulla Isaksson, livskamrater och älskande, drabbades gemensamt när Eriks demens tog överhanden över deras samhörighet. Vad händer när ens närmaste förändras? Liksom man själv. Här berättar Ulla Isaksson mycket öppet och självrannsakande om vad hon upplevde.