Det finns de som pilgrimsvandrar till Santiago de Compostela i norra Spanien. Går av sig stress, går sig fram till något annat. Själv reste jag till Malmö. Det var hösten 2010 och jag hade bestämt att fotvandra bakåt i mitt eget liv. Från centrum till förorten Söderkulla, där mitt vuxenliv en gång började. Tillbaka till det 70-tal som ingen längre talar om eller verkar minnas. Som om vi aldrig funnits. Vi som inte stred på barrikaderna för att förändra världen. Eftersom vi inte hade tid. Eller mod. Eller möjlighet. I stället gifte vi oss, skaffade jobb och bruna manchestersoffor. Bjöd på kasslergratäng framför Hylands hörna. Så vandrar jag steg för steg genom äktenskapet, det första, fram till sveket och den oundvikliga katastrofen. Vågar äntligen minnas hur det var, då för 40 år sedan. Långsamt klarnar bilden av den unga kvinna som en gång var jag. Hon som finns kvar under luggen som börjat gråna.