Det var som en folkvandring inifrån staden, skriver en som såg det hända, där hyrorna och levnadskostnaderna stigit för var dag, det var som en pest slagit ut bland fattigfolket och drivit ut det på vägarna. Flyttlass efter flyttlass skramlade iväg mot förstäderna. Förstaden var Midsommarkransen just söder om Stockholms innerstad och ögonvittnet från 1900-talets början var arbetarförfattaren Rudolf Värnlund. Nu berättar hans sentida kollega Kjell Johansson vad det var som massorna mötte i den nybyggda arbetarförorten. Han berättar om de skötsamma och om tjuvarna, om Fru Sjöberg som sparar ihop till sin egen kista och om Sigge som satsar pengar på att hon är död före torsdagen. Om Kransens Ros, lyckligast när hon blundar ihop med sina kunder och om Ljug Lagom som alltid gjorde det, ljög lagom. Kjell Johansson har växt upp i Kransen, eller som han själv skulle säga, varit ovuxen där, och det är med barnets klara blick som denna sorglustiga revy av människoöden skärskådas. Kjell Johansson skänker här, som i många av sina tidigare romaner, Kransen dess historia åter, och hans nya bok innebär en förnyelse av den genre som brukar kallas Stockholmiana. Hans senaste roman, Det var inte jag , var epilogen till sviten De utsatta .